Photo: Cuore.

Någonstans i interneten fann jag denna texten, som jag blev stormförtjust i. Personen som skrev detaljer om sommarregn, måste ha en fantastisk hjärna.

"Vet ni vad sommarregn är? Först brister den regntunga sommarhimlen i de underskönaste kaskader, bröstet fylls av andäktig bävan, man känner sig så löjligt liten mitt i allt det storslagna, så ömklig och så överväldigad av detta mäktiga skådespel, häpen, gripen, hänförd inför naturens givmildhet. Sedan är det som att vanka av och an i en korridor och plötsligt stiga i ett ljust rum. Nya dimensioner, nyväckt framtidstro. Kroppen känns inte längre som en slaggprodukt, själen bor bland molnen, vattnets kraft blir ett med den, det stundar lyckliga tider, allt blir återfött. Slutligen sopar sommarregnet bort allt damm så att människosjälen får fritt andrum, liksom en ström av strida och förstående tårar sköljer bort all osmäja och lämnar kvar en renspolad strand. Därför lever vissa sommarregn kvar djupt inom oss, som ett nytt hjärta som slår i takt med det gamla."